Nostalgi
Äntligen fick jag tummen ur och mailade till AFF som har suttit på min förlossningsberättelse... (Jag skickade in "orginalet" som ett skrivlustbidrag som inte hade blivit publicerat)
När Vilme föddes ...
Den 19/11 2005 flyttade vi in i vårat nya hus. Jag hade drygt tre veckor kvar till bf, så jag tog det lugnt. Packade upp lite kartonger, fixade lite och bäddade sängarna. Både våran och bebisens. På min sida bäddade jag in plastad frotté under lakanet i fall att. Nu kan ju bebisen komma när som helst tänkte jag, men jag trodde absolut att det var minst 3 veckor kvar. Nicklas tyckte jag prioriterade lite konstigt ... Bäddade bebisens säng innan köket var uppackat tyckte han var konstigt. Men jag kände att jag ville göra det i den ordningen. Nu i efterhand undrar jag om det var min instinkt som sa det till mig.
Den kvällen hade jag lite svårt att sova, som vanligt när man har flyttat. Låg länge och tänkte på hur det skulle kännas när förlossningen startar och om jag skulle vara nervös. Tillslut måste jag iallafall ha somnat ... Vaknade 00.30 av att vattnet gick, det riktigt "pumpade" i ut ... Väckte Nicklas på en gång och sa att jag trodde att vattnet hade gått. Han lyfte på täcket och sa att det hade det inte alls gjort. =) Han var ju trött stackarn. - Jo, sa jag, känn! Det gjorde han och då, äntligen gick det upp ett ljus ... Själv har jag aldrig varit så chockad i mitt liv. Jag satt i sängen och skakade, men det kändes ändå bra. Nu skulle ju våran älskade bebis komma!
Ringde förlossningen, som sade att vi inte behövde stressa, men komma in så fort vi kunde eftersom det var 3 veckor för tidigt. Vi slängde ner en massa saker i en väska. (Hade tänkt att packa BB-väskan dagen därpå.) Vet inte riktigt vad vi packade ner, men en väskan blev blytung iallafall. Kom in på förlossningen vid 3-tiden. CTG sattes, men visade inga sammandragningar, men fina hjärtljud på bebis. De gjorde även ett ultraljud eftersom bebis inte hade varit fixerad vid sista BM-besöket. Som tur var låg den som den skulle ... och den såg så söt ut där den låg därinne och snuttade på sin hand. Eftersom vattnet hade gått gjordes ingen ordentlig undersökning, men de tittade iallafall och såg att jag inte hade öppnat mig något. De sa till oss att vi fick åka hem om vi ville, men komma tillbaka på förmiddagen efter för kontroll. Åkte hem, men sov inte mycket. Vid 10-tiden morgonen efter började jag känna sammandragningar. Det gjorde lite ont, ungefär som stark mensvärk. Hade ca 5 minuter mellan värkarna och det var helt uthärdligt ...
Kom in till förlossningen igen vid 12-tiden. CTG-kurvan visade svaga sammandragningar med ca 4-6 minuters intervall. BM sa till oss att gå och äta något, promenera en stund, för att sedan komma tillbaka för ny konstroll. Gick till sjukhuskafeterian och beställde räkomelett. Det äckligaste jag har ätit på länge. =( Hade fortfarande ganska korta sammandragningar med 5 minuters mellanrum. Visst gjorde det ont, men inte så att jag inte stod ut. Ny CTG sattes efter några timmar och där var det ingen förändring. Vi blev tillsagda att åka hem igen, om vi ville, och komma tillbaka när det gjorde riktigt ont. Tyckte det var lite konstigt sagt av BM, för alla har ju olika smärttrösklar ... Hur skulle jag kunna veta egentligen när det gjorde riktigt ont? Inte lätt när man aldrig har fött barn förut.
Åkte hem och försökte vila lite igen. Det gick inte sådär jättebra kan jag ju säga. Flyttade upp en TV i sovrummet, och sen låg vi där och glodde. Jag försökte slappna av mellan värkarna, och det funkade sådär. Nu hade det blivit värre, men fortfarande definierade jag det inte som RIKTIGT ONT. Nicklas gjorde makaroner och köttfärssås till mig, men jag åt inte speciellt mycket.
När klockan började närma sig nio på kvällen tycket jag att vi skulle åka in igen. Kanske inte för att jag hade riktigt ont, men det kändes helt enkelt inte bra att vara hemma en natt till. Nicklas ringde och sa att vi var på väg in, och nu förstod de att vi inte tänkte åka hem igen. Blev inskriven på förlossningen kl. 21.54 den 20/11 och fick ett rum. Jag tyckte värkarna avtog något när vi kom in och CTG-kurvan visade fortfarande ungefär samma som på dagen. Korta svaga värkar med ca 5 minuters mellanrum. Jag VILLE inte åka hem igen, så nu bäddade de åt oss och gav mig en petidinspruta för att jag skulle slappna av. Fortfarande ville de inte göra någon undersökning pga. infektionsrisken. BM antog att jag var i latensfasen och sa till mig att det förmodligen skulle ta lång tid innan bebisen var ute. Det var skönt när petidinet verkade. Inte för att det gjorde mindre ont, men jag kunde ju iallafall slappna av ordentligt mellan värkarna. Dessutom tyckte jag inte att det var så jättefarligt ännu. Det gjorde ont, visst, men jag klarade av det! Svävade mellan sömn och vakenhet i några timmar. Nicklas sov i en säng bredvid min ...
00.30, ett dygn efter vattenavgången tycker jag att det börjar göra riktigt ont. Nu kan jag inte längre slappna av mellan värkarna. Bm kommer in, och kläcker ur sig den mest idiotiska kommentar när man har ont. - Det här är bara början, lilla gumman! Då kändes det rätt hopplöst ... Blir tillfrågad vad jag har tänkt mig för smärtlindring och jag säger att jag vill ha epidural. BM går ut igen och jag tycker att allt är hemskt. Ska det bli mycket värre än så här? Det går jag inte med på! Efter kanske en kvart ändrar värkarna karaktär och jag känner att jag bara MÅSTE krysta. Ringer på BM, som då med en suck (hon trodde väl att jag bara var nervös) säger att hon ska undersöka mig och kolla hur öppen jag är. Första undersökningen på ett dygn görs och jag är fullt öppen! Här var det inte tal om någon epidural, utan det är bara att börja krysta. BM blev nog uppriktigt sagt förvånad, för efter detta går hon från att vara BM "from hell" till världens bästa. Äntligen fattade hon att det var allvar.
Visst tyckte jag att det var skönt att öppningsskedet var över, men det jag hela tiden hade varit mest nervös för var ändå utdrivningen ... Låg på sidan och krystade lite lätt. Andades lustgas emellanåt. Den funkade jättebra tyckte jag. Hade inte behövt den för smärtans skull, den var nästan helt borta nu, men för att slappna av var den bra. Det sved och spände en hel del, men fortfarande hade jag inga problem med att klara av smärtan. Jag väntade hela tiden på att det skulle bli värre, så jag var mest nervös. Tillslut sa BM till mig att ta i rejält på nästa värk, för nu skulle bebisen komma. Gör som hon säger och halva huvudet kommer ut. Både jag och Nicklas tittar fascinerat på huvudet och jag tänker att: - Nähä, ska det inte bli värre än så här. Nästan lite snopet ... I nästa värk tar jag i allt vad jag kan och ut kommer den vackraste varelse jag någonsin har sett. En liiiiten, liten pojke med tunt mörkt hår på huvudet. Vilme är född, i v36+5, och klockan är 03.05, 21/11 2005.
Efter att ha fått bekanta oss en stund mäts och vägs våran lille kille. 2 360 g tung (lätt??) och 47 cm lång var han ... och sötast i världen!
Jag älskade honom från första stund, men jag kan inte säga att jag, just då, kände någon översvallande lycka. Jag var fortfarande chockad. Dels för att han kom för tidigt, vilket jag inte var beredd på och dels att det hade gått så lätt. Kom på mig själv att i flera veckor efteråt vara nervös inför förlossningen och undra hur det skulle kännas. Det hade inte riktigt gått upp för mig att jag verkligen hade blivit mamma.
Trots att Vilme var liten mådde han bra, och vi stannade på BB i 3 dagar innan vi åkte hem. Nu har vi en livlig liten fyramåndersbebis här hemma som är mammas och pappas allt! Livet med bebis är inte som jag hade tänkt mig. Det är mycket jobbigare ... men samtidigt mycket bättre!
Efter det här har jag lärt mig att lita mer på min intuition. Oftast så leder den dig nog rätt. Iallafall gjorde den det för mig ... för hade jag väntat hemma tills det gjorde riktigt ont, som en BM sa till mig, så hade Vilme kommit i bilen ... och det är jag glad att han inte gjorde.
Världens sötaste Vilme!! Mammas ääääälskling!
När Vilme föddes ...
Den 19/11 2005 flyttade vi in i vårat nya hus. Jag hade drygt tre veckor kvar till bf, så jag tog det lugnt. Packade upp lite kartonger, fixade lite och bäddade sängarna. Både våran och bebisens. På min sida bäddade jag in plastad frotté under lakanet i fall att. Nu kan ju bebisen komma när som helst tänkte jag, men jag trodde absolut att det var minst 3 veckor kvar. Nicklas tyckte jag prioriterade lite konstigt ... Bäddade bebisens säng innan köket var uppackat tyckte han var konstigt. Men jag kände att jag ville göra det i den ordningen. Nu i efterhand undrar jag om det var min instinkt som sa det till mig.
Den kvällen hade jag lite svårt att sova, som vanligt när man har flyttat. Låg länge och tänkte på hur det skulle kännas när förlossningen startar och om jag skulle vara nervös. Tillslut måste jag iallafall ha somnat ... Vaknade 00.30 av att vattnet gick, det riktigt "pumpade" i ut ... Väckte Nicklas på en gång och sa att jag trodde att vattnet hade gått. Han lyfte på täcket och sa att det hade det inte alls gjort. =) Han var ju trött stackarn. - Jo, sa jag, känn! Det gjorde han och då, äntligen gick det upp ett ljus ... Själv har jag aldrig varit så chockad i mitt liv. Jag satt i sängen och skakade, men det kändes ändå bra. Nu skulle ju våran älskade bebis komma!
Ringde förlossningen, som sade att vi inte behövde stressa, men komma in så fort vi kunde eftersom det var 3 veckor för tidigt. Vi slängde ner en massa saker i en väska. (Hade tänkt att packa BB-väskan dagen därpå.) Vet inte riktigt vad vi packade ner, men en väskan blev blytung iallafall. Kom in på förlossningen vid 3-tiden. CTG sattes, men visade inga sammandragningar, men fina hjärtljud på bebis. De gjorde även ett ultraljud eftersom bebis inte hade varit fixerad vid sista BM-besöket. Som tur var låg den som den skulle ... och den såg så söt ut där den låg därinne och snuttade på sin hand. Eftersom vattnet hade gått gjordes ingen ordentlig undersökning, men de tittade iallafall och såg att jag inte hade öppnat mig något. De sa till oss att vi fick åka hem om vi ville, men komma tillbaka på förmiddagen efter för kontroll. Åkte hem, men sov inte mycket. Vid 10-tiden morgonen efter började jag känna sammandragningar. Det gjorde lite ont, ungefär som stark mensvärk. Hade ca 5 minuter mellan värkarna och det var helt uthärdligt ...
Kom in till förlossningen igen vid 12-tiden. CTG-kurvan visade svaga sammandragningar med ca 4-6 minuters intervall. BM sa till oss att gå och äta något, promenera en stund, för att sedan komma tillbaka för ny konstroll. Gick till sjukhuskafeterian och beställde räkomelett. Det äckligaste jag har ätit på länge. =( Hade fortfarande ganska korta sammandragningar med 5 minuters mellanrum. Visst gjorde det ont, men inte så att jag inte stod ut. Ny CTG sattes efter några timmar och där var det ingen förändring. Vi blev tillsagda att åka hem igen, om vi ville, och komma tillbaka när det gjorde riktigt ont. Tyckte det var lite konstigt sagt av BM, för alla har ju olika smärttrösklar ... Hur skulle jag kunna veta egentligen när det gjorde riktigt ont? Inte lätt när man aldrig har fött barn förut.
Åkte hem och försökte vila lite igen. Det gick inte sådär jättebra kan jag ju säga. Flyttade upp en TV i sovrummet, och sen låg vi där och glodde. Jag försökte slappna av mellan värkarna, och det funkade sådär. Nu hade det blivit värre, men fortfarande definierade jag det inte som RIKTIGT ONT. Nicklas gjorde makaroner och köttfärssås till mig, men jag åt inte speciellt mycket.
När klockan började närma sig nio på kvällen tycket jag att vi skulle åka in igen. Kanske inte för att jag hade riktigt ont, men det kändes helt enkelt inte bra att vara hemma en natt till. Nicklas ringde och sa att vi var på väg in, och nu förstod de att vi inte tänkte åka hem igen. Blev inskriven på förlossningen kl. 21.54 den 20/11 och fick ett rum. Jag tyckte värkarna avtog något när vi kom in och CTG-kurvan visade fortfarande ungefär samma som på dagen. Korta svaga värkar med ca 5 minuters mellanrum. Jag VILLE inte åka hem igen, så nu bäddade de åt oss och gav mig en petidinspruta för att jag skulle slappna av. Fortfarande ville de inte göra någon undersökning pga. infektionsrisken. BM antog att jag var i latensfasen och sa till mig att det förmodligen skulle ta lång tid innan bebisen var ute. Det var skönt när petidinet verkade. Inte för att det gjorde mindre ont, men jag kunde ju iallafall slappna av ordentligt mellan värkarna. Dessutom tyckte jag inte att det var så jättefarligt ännu. Det gjorde ont, visst, men jag klarade av det! Svävade mellan sömn och vakenhet i några timmar. Nicklas sov i en säng bredvid min ...
00.30, ett dygn efter vattenavgången tycker jag att det börjar göra riktigt ont. Nu kan jag inte längre slappna av mellan värkarna. Bm kommer in, och kläcker ur sig den mest idiotiska kommentar när man har ont. - Det här är bara början, lilla gumman! Då kändes det rätt hopplöst ... Blir tillfrågad vad jag har tänkt mig för smärtlindring och jag säger att jag vill ha epidural. BM går ut igen och jag tycker att allt är hemskt. Ska det bli mycket värre än så här? Det går jag inte med på! Efter kanske en kvart ändrar värkarna karaktär och jag känner att jag bara MÅSTE krysta. Ringer på BM, som då med en suck (hon trodde väl att jag bara var nervös) säger att hon ska undersöka mig och kolla hur öppen jag är. Första undersökningen på ett dygn görs och jag är fullt öppen! Här var det inte tal om någon epidural, utan det är bara att börja krysta. BM blev nog uppriktigt sagt förvånad, för efter detta går hon från att vara BM "from hell" till världens bästa. Äntligen fattade hon att det var allvar.
Visst tyckte jag att det var skönt att öppningsskedet var över, men det jag hela tiden hade varit mest nervös för var ändå utdrivningen ... Låg på sidan och krystade lite lätt. Andades lustgas emellanåt. Den funkade jättebra tyckte jag. Hade inte behövt den för smärtans skull, den var nästan helt borta nu, men för att slappna av var den bra. Det sved och spände en hel del, men fortfarande hade jag inga problem med att klara av smärtan. Jag väntade hela tiden på att det skulle bli värre, så jag var mest nervös. Tillslut sa BM till mig att ta i rejält på nästa värk, för nu skulle bebisen komma. Gör som hon säger och halva huvudet kommer ut. Både jag och Nicklas tittar fascinerat på huvudet och jag tänker att: - Nähä, ska det inte bli värre än så här. Nästan lite snopet ... I nästa värk tar jag i allt vad jag kan och ut kommer den vackraste varelse jag någonsin har sett. En liiiiten, liten pojke med tunt mörkt hår på huvudet. Vilme är född, i v36+5, och klockan är 03.05, 21/11 2005.
Efter att ha fått bekanta oss en stund mäts och vägs våran lille kille. 2 360 g tung (lätt??) och 47 cm lång var han ... och sötast i världen!
Jag älskade honom från första stund, men jag kan inte säga att jag, just då, kände någon översvallande lycka. Jag var fortfarande chockad. Dels för att han kom för tidigt, vilket jag inte var beredd på och dels att det hade gått så lätt. Kom på mig själv att i flera veckor efteråt vara nervös inför förlossningen och undra hur det skulle kännas. Det hade inte riktigt gått upp för mig att jag verkligen hade blivit mamma.
Trots att Vilme var liten mådde han bra, och vi stannade på BB i 3 dagar innan vi åkte hem. Nu har vi en livlig liten fyramåndersbebis här hemma som är mammas och pappas allt! Livet med bebis är inte som jag hade tänkt mig. Det är mycket jobbigare ... men samtidigt mycket bättre!
Efter det här har jag lärt mig att lita mer på min intuition. Oftast så leder den dig nog rätt. Iallafall gjorde den det för mig ... för hade jag väntat hemma tills det gjorde riktigt ont, som en BM sa till mig, så hade Vilme kommit i bilen ... och det är jag glad att han inte gjorde.
Världens sötaste Vilme!! Mammas ääääälskling!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Äntligen fick man läsa den där berättelsen! Fast jag visste ju förstås det mesta innan. Nostalgi på hög nivå!
Postat av: Linda
Vilken tur att ni åkte in så att inte Vilme kom i bilen!
Trackback